Vad vill du bli när du blir stor?

Jag tycker alla ska följa sina drömmar!

Jag börjar med att jag tar med er till en gräsplan i Aplared.

Jag var 6 år. Min pappa var tränare för lilla Sexdrega/Aplared, där även min mamma spelade i damlaget. Även mina två bröder, Niclas som är fyra respektive Jonas som är tre år äldre än mig, var fotbollsintresserade och även dom i SAIF. Vi var på Ängagärdet och min äldsta bror ville inte släppa bollen till mig! Jag blev så arg att jag sparkade honom allt vad jag kunde över hans smalben. Ondast gjorde det på mitt eget smalben, så att jag började gråta.

I yngre ålder hade jag en egen kylpåse, man la den i några sekunder på min skada och därefter var jag frisk och hoppade in i spelet igen. Men, inte denna gång. Jag hade sparkat brorsan så hårt att jag sparkat av mitt eget ben. 🙈

Gips i sex veckor precis när sommarlovet började, fick sitta i rullstol med ett vitt paket från foten upp till ljumsken.

Detta var början på min karriär som till slut tog mig till att spela inför 75.000 personer på de mest prestigefyllda arenorna i världen och få dra på mig landslagströjan!

När jag var 12 år gjorde Borås Tidning ett familjereportage om Familjen Svensson och där jag fick frågan om vad jag ville bli när jag blir stor:

”Jag ska bli fotbollsproffs och jag ska bl.a. spela i Milan i Italien.”

Som 14-åring platsade jag inte i lagets 16-årslag, men när jag fyllt 15 var jag en startspelare i Sexdrega/Aplareds IFs A-lag.

Ett år av hårt slit och med mycket extra träning och en vilja att nå mina drömmar. Jag hade jobbat i kassan på ICA hemma i Aplared, jag hade hjälpt till med att renovera och bygga om hemma. Det gjorde mig gott att få tankarna bort från bara fotboll och att få lära mig tidigt vad ett jobb innebär för att tjäna pengar och kunna köpa den senaste modellen av nya fotbollsskor.

Men det hade aldrig gått utan mina föräldrar och syskon som alltid funnits där och stöttat med träningshjälp och en taxirörelse som körde skytteltrafik varje dag fram och tillbaka till Sexdrega från lilla Aplared, där jag bodde mina första 19 år i livet.

1996 var mitt stora genombrott, speciellt en match!

Vi vann div1 och gick upp i allsvenskan, jag spelade 22 matcher och gjorde 19 mål.

Den näst sista matchen skulle vi möta Gunnilse på Hjällbovallen utanför Göteborg.

Det jag inte visste den dagen det var att Terry Venables (som 4 månader innan, som förbundskapten för Engelska Landslaget, tagit dem till semifinal i EM 1996 där man förlorade mot Tyskland) hade skickat över sin högra hand, Ted Buxton.

Fortsättning följer….

Mathias Svensson, VD