DAGS FÖR MIN FÖRSTA TV-SÄNDA MATCH

Jag insåg i min andra match, som var en bortamatch mot Reading, att lagkaptenen Adrian Whitbread alltid körde låten Three Lions (Englands EM-låt från -96) innan matcherna.

Engelsmännen sjöng med och skapade en skön stämning innan vi skulle ut till match. Min andra match blev tuff. Fick möta en stor mittback som var tuff och sparkade ner mig, rev mig och slog till mig ofta. Vid en närkamp fick jag så jäkla ont så jag hoppade upp och puttade honom så han åkte i backen. Där fick jag mitt första röda kort i karriären!

Det rullade på med matcher över jul och in på det nya året. Jag gjorde en hel del mål och det gick allmänt bra. Men i februari åkte vi på bortamatch mot Birmingham med bland annat Anders Limpar i laget. Detta var mitt livs första match som skulle tv-sändas i Sverige och jag var sjukt taggad. Jag fick spela mot den tidigare Manchester United- och landslagsbacken Steve Bruce och efter tre minuter nickade jag in 1-0 för oss. Jag lyckades vinna alla nickdueller mot Mr Bruce, men i den 19:e minuten så valde han att inte hoppa i en duell. Detta ledde till att jag lyckades vända upp och ner och landa på nacken. Arenan blev helt tyst! Ambulanspersonal kom in med stödkrage och man trodde jag hade brutit nacken…
Det jag inte tänkte på var att mor och far och syskon samt alla man kände satt bänkade framför tv-apparaterna i Sverige. Dom trodde direkt att det skulle bli förlamning och rullstol framöver. En vecka senare skulle vi ju gå in i den 5:e omgången av FA cupen och hade lottats mot Leeds United som då var framgångsrika och spelade i Champions League och det skulle ju bli min allra största match i min karriär hittills.

Efter mycket ompysslande så kändes det bättre. Det var ingen bruten nacke som tur var men det var en stark smärta och en stödkrage på i bussen på vägen hem. Efter att jag kommit hem så kände jag att det började dra i nacken, kändes ungefär var 3-5 sekund och det drog som en spasmisk ryckning. Det höll på hela veckan och jag hade problem med att sova. På torsdagen var det ca 10 min mellan spasmerna men jag kunde inte träna inför matchen mot Leeds än och på kvällen ringde Terry och sa: “Ska du spela på lördag så måste du nog träna imorgon bitti.” Jag svarade att jag skall göra mitt bästa. Jag var ute på plan i 45 minuter men det kändes inte bra så jag fick avbryta träningen.

Vi bestämde att jag åker med upp ändå till Leeds ifall det skulle bli bättre under fredagen. Det gjorde det också så på fredagskvällen bestämde vi att jag kör.

Jag hade innan fotbollen blev mitt heltidsjobb arbetat i Ica-butik, pluggat till möbelsnickare, varit personlig assistent åt en autistisk kille samt arbetat som bilförsäljare. Jag har även sedan 19 års ålder varit kontaktperson för några fantastiska funktionshindrade personer som jag är än idag och träffar dessa regelbundet.

Till denna matchen hade vi styrt upp att min bror Jonas skulle ta med Patrik över till England. Patrik är från Länghem och sitter i rullstol och såg med glädje fram emot denna matchen. Han är stor fotbollsälskare och missar inte en match på tvn. Vi fick med oss 4500 personer från Portsmouth upp till Leeds vilket är ca 5-6 timmars resa. Det som också var roligt inför denna matchen var att IF Elfsborgs supportrar Guliganerna hade flugit över för att se på matchen. Ellend Road som Leeds hemmaarena heter har plats för ca 40.000 åskådare och det var fullsatt! Vi åkte dit med en inställning av att det kommer bli en tuff match. Leeds hade satsat hårt med att värva in ett slagkraftigt lag för att sikta på segern i Premier League….

Mathias Svensson
VD